När det blir tyst hör jag vad som är sant

I mitt arbete möter jag människor som längtar efter något de inte alltid kan sätta ord på. Det kan vara lugn, riktning, lättnad, eller bara en känsla av att kroppen och själen hänger ihop igen.

Jag tror att vi alla har en inre kompass. Men den är lätt att tappa bort i vardagen, bland måsten, ljud, jämförelser och det där ständiga görandet. Kompassen finns där ändå. Den väntar. Den viskar när vi blir stilla nog att höra, och aktivt lyssnar. Eller i vilket fall inte drunkar ut viskandet med ljud, stimuli och andras tankar eller röster.

För mig har akupunkturen blivit ett sätt att återknyta till det tysta, det subtila, det inre. Men jag har också känt ett behov av att skriva. Inte för att informera eller förklara, utan för att dela det som rör sig. Det som skaver ibland, det som ger klarhet, det som känns levande.

Här på Inre Kompassen skriver jag om det som känns sant just nu. Kanske speglar det något i dig också.

Tack för att du är här.

/Hans