I mitt arbete möter jag människor som längtar efter något de inte alltid kan sätta ord på. Det kan vara lugn, riktning, lättnad, eller bara en känsla av att kroppen och själen hänger ihop igen. Jag tror att vi alla har en inre kompass. Men den är lätt att tappa bort i vardagen, bland måsten, ljud, jämförelser och det där ständiga görandet. Kompassen finns där ändå. Den väntar. Den viskar när vi blir stilla nog att höra, och aktivt lyssnar. Eller i vilket fall inte drunkar ut viskandet med ljud, stimuli och andras tankar eller röster. För mig har akupunkturen blivit ett sätt att återknyta till det tysta, det subtila,…